Skuggsidor - Berättelser från marginalen i Hälsingland

Strax norr om Alfta längs "Stora Hälsingegårdars väg" ligger byn Långhed som har två Hälsingegårdar, Pallars och Jon-Lars, med på UNESCO:s världsarvslista. Långt många fler praktfulla gårdar finns i byn och de skapar tillsammans ett unikt och viktigt kulturarv. I Långhed pågår nu ett kulturarvsprojekt, i regi av Långheds bygdegårdsförening, som bland mycket annat syftar till att skapa promenadstråk med stopp på flera ställen där skyltar ska informera om platsen, personer och intressanta händelser. QR-koder ska där också kunna leda till ljudberättelser och filmer. Projektledaren heter Lennart Holm och han välkomnade mig upp till Långhed, dit jag var i onsdags den 8 juni. Långheds bygdegårdsförening driver sin verksamhet i det gamla Godtemplarhuset Fortunatas som stod färdigbyggt 1903. Här kan man äta en mycket god sopplunch som serveras med nybakt bröd från de egna bakugnarna hela sommaren på onsdagar och lördagar 11-14.  Lennart Holm har bett mig att leta efter berättelser fr

Bertil Sundin i Gnarp bad mig titta lite närmare på ett man som var spårlöst försvunnen i arkiven. Sådana fall tar jag gärna på mig, allra helst om det visar sig vara en person som jag kan söka efter i de snåriga fängelsearkiven...   Han hette Eric Nilsson och var en ung man som 1808 flyttade till Gnarp från Järna i Dalarna, där han 1790 föddes som enda barnet till Nils Ersson och Karin Nilsdotter. Modern dog 1807 av "vattusot och moderpassion". Vattusot var då en benämning på sjuklig vätskeansamling i kroppen och moderpassion var en omskrivning för hysteri, vilket den dåtida läkarvetenskapen tolkade som ett sjukdomstillstånd orsakat i livmodern vid utebliven graviditet. (Sic)   Moderns död var troligtvis orsaken till att han lämnade föräldrahemmet. Eric fick arbete som dräng i Ängby. Men bara två år senare, 1810, döms han för tjuvnad och i husförhörslängden står noterat att han dömdes till 13 par spö. Trots detta stigma, som dömd brottsling, hittar han kärleken i Sigrid Nil

Har du som släkt-eller bygdeforskare i Hälsingland en del outredda spår i kyrkböckerna på människor som begått brott? Vet du inte hur du ska gå vidare? Jag finns tillgänglig under våren och reser gärna upp till er som är verksamma i till exempel en hembygdsförening och håller ett föredrag.  Passa på, då vårt projekt Skuggsidor delfinansieras av Region Gävleborg och därför är helt kostnadsfritt för föreningar.  Under föredraget berättar jag om straffen och brottens historia, utifrån ett hälsingeperspektiv och med exempel från just er bygd. Många av de dömda har suttit häktade eller dömda i något av våra två länsfängelser i Gävle. De kan sedan ha förflyttats till en fästning, ett tukthus eller en korrektionsinrättning om det inte var så att de sändes tillbaka till den socken där brottet begåtts och där straffades med ett offentligt verkställt kropps- eller skamstraff.  Fotografi taget från kyrktornet över södra delarna av Gävle efter stadsbranden 1869. Mellan slottet till vänster och län

Eric Wiberg I lördags den 2 april var jag till Blå gården i Gnarp och berättade om vårt projekt Skuggsidor på Sveriges Fängelsemuseum. Ett trettiotal personer hade slutit upp och det kom många intressanta frågor och hel del spännande berättelser om brottslingar som hittats i deras släktforskning. Hela projektet syftar ju till att inspirera människor att söka sina anor och forska på sin egen historia, vilket gjorde besöket så roligt.  De allra flesta fall som jag forskar på handlar just om dömda brottslingar, mycket sällan om de människor som drabbas av gärningarna. Men i lördags fick jag från Per Ingemar Sving en sådan berättelse. Hans farfars farfar Hans Andersson, bonde i Fagernäs, Hassela, mördades 1867. Berättelsen lät så bekant och jag kände igen detaljerna kring mordet, men kunde inte minnas varför jag kände till fallet. Men kom då på att fallet är omskrivet av Historier i Hälsingland på nätet och i deras bok "Mytomspunna platser i Hälsingland" som gavs ut 2021. Här går

Efter mitt besök hos Västra Hälsinglands forskarförening i mars, fick jag en förfrågan från Ann-Marie Bergström Gunsth, som i många år sökt efter en försvunnen ana. Han hette Olof Olsson Bork och var husman i Stocksbo, Färila. I en husförhörslängd för 1827-1832 står att han för 2:a resan stöld dömts till fästning. Domen bör ha fallit tidigast hösten 1824 eller under våren 1825, då han inte varit med på några husförhör sedan dess. Men var hamnade han och för hur lång tid? Det blev en uppgift för mig att försöka lösa.  Förstorad detalj ur husförhörslängden.  Jag började med att söka efter honom i Justitiekanslerns bevarade fånglistor för både länshäktet i Gävle och det i Sundsvall, men där finns han inte noterad.* Troligtvis har han inte hållits häktad under den tid rättegångarna pågått. Alternativt har han varit placerad i ett häradshäkte, men därifrån finns inga förteckningar bevarade. Då häradsrättens domböcker ännu inte är digitaliserade för dessa år, så återstod att leta efter honom

Den 17 mars 1893, strax före kl 8 på morgonen, togs Per Johan Pettersson ut från sin cell på fängelset i Gävle för sista gången. Han leddes ner för fängelsets trappa och sedan ut på bakgården där inbjudna gäster och Anders Gustav Dalman stod och väntade på honom. Dalman var Skarprättare och hade fått uppdraget att ända Per Johans liv genom att halshugga honom.  Upprinnelsen till denna avrättning var att Per Johan Pettersson ett år tidigare tubbat sina två yngre bröder att skjuta två poliser till döds, vilka kommit för att sätta stopp på deras lönnkrögeri i Mossbo utanför Alfta i Hälsingland. Per Johan Pettersson fotograferad med sina två bröder och sin far efter dådet. Mycket finns skrivet om detta fall, så jag vill här fokusera på de små detaljerna i den fångrulla där Per Johan finns inskriven.  När Per Johan häktades den 4 maj 1892 fick han lämna ifrån sig sina personliga tillhörigheter, vilka här står listade. 1 par byxor, en halsduk, ett par hängslen, kalsonger och en krycka är någ

Anki Gagge, som släktforskar, hittade några avlägsna släktingar i Skästra utanför Järvsö som 1838 misstänktes för brott och därför sändes till häktet i Gävle. Det var hennes morfars morfars farbror Jöns Olofsson och hans hustru Margta Andersdotter som ansågs varit delaktiga i ett giftmord av soldaten Pehr Schön från Sillerbo i Ljusdal. Hans hustru Greta Lisa Sundell var den huvudmisstänkte och sattes också på slottshäktet. De tre sändes flera gånger fram och tillbaks till häradsrätten i Ljusdal. Där dömdes Sundell i juli 1838 till döden, och att först mista höger hand, sedan halshuggas och efter det brännas på bål.  Fångrullan i Gävle över Greta Lisa Sundell i juli 1838 Hårdare straff skulle alltid underställas Hovrätten och de tog upp fallet i oktober samma år, men det dröjde ända till 27 december innan deras utslag ankom till slottshäktet. För Greta Lisa Sundell var det dock försent, då hon redan den 9 december dött på slottshäktet. Tyvärr får vi aldrig veta orsaken, då det inte note

Det är inte bara arkiven med bevarad fakta som kan hjälpa oss att skapa en berättelse om människor i det förgångna. Museernas föremålssamlingar är viktiga artefakter som, bland mycket annat, kan öka förståelsen för hur man tidigare tänkt och gjort för att lösa vardagslivet så praktiskt som möjligt. Vårt fokus på Sveriges Fängelsemuseum är att bevara föremål från brottens och straffens historia och sedan, som ett exempel, använda dem i våra utställningar för att levandegöra det förgångna.   Många som kommer till oss uppfattar att allt vi har i samlingarna är det som syns. Men så är det långt ifrån. I verkligheten är det bara några få procent som är utställda just nu i våra basutställningar. De som inte visas just nu, kan komma att visas om några år eller rent av om hundra år. För det är vårt ansvar att förvalta och förvara dem, så att de bevaras så länge det bara är möjligt.   Föremålen används också för forskning. Många släktforskare som hittar en anmoder eller anfader som dömts för et

Den avskedade soldaten Erik Wikberg i Flästa, Arbrå socken är gift med Barbro Ersdotter och de har fem barn tillsammans. Johan född 1759, Brita 1761, Salomon 1764, Sven 1766 och Anna 1769. Alla utom Brita flyttar från hemmet när de vuxit upp. Brita arbetar dock enligt en husförhörslängd som piga i Norränge 1779–1780. Under omständigheter hittar jag där en oläslig notering som jag fått hjälp med att tyda av Kerstin Alm på ”Föreningen Släkt och bygd” i Bollnäs. Det står troligtvis ”Orålig varnad” Brita har blivit gravid och föder en oäkta son den 4 juni 1791. Han får namnet Johan och döps dagen efter. Som moder är hon är i födelseboken då noterad som boende i Niarne 2–4 med sina föräldrar. Men det är något som inte stämmer, då både Brita och fadern Erik den 1 juli 1791 skrivs in i fångrullan på Gävleborgs länshäkte. I den står att det handlar om ”Enskilt hor med sin dotter”. Misstankar måste då finnas att Erik är far till sitt eget barnbarn. De har vid det urtima tinget i Järvsö den 2

  På Fängelsemuseet har vi allt sedan vi öppnade vår första basutställning 2004 mött människor som haft kännedom om begångna brott i Hälsingland, liksom också haft släktskap med dem. Vi ser att detta satt starka avtryck i människors berättelser. Det är främst nu tredje och fjärde generationen som börjat prata om sina anors brott och vedermödor - många vars liv levdes i marginalen. De vill därför veta mer. Vilka berättelser har levt kvar, trots tidigare generationers tystnad på grund av skam, glömska och de efterkommandes klassresor? Det är för alla dem som vill veta mer, som vi startat upp projektet Skuggsidor ! Familjen Petterssons hem i Mossbo, Alfta. Upprinnelsen till vårt intresse för Hälsingland, är också att det under 1830-talet fanns långt gångna planer för en utbyggnad av det trånga slottshäktet i Gävle som inte kunde härbärgera alla häktade från länet. Det var ju ett länshäkte för hela Gävleborg, men längst ner i länets södra del. Det ska då ha kommit upp ett förslag om att de

  Hälsingland det namnet klingar hemskt bland hela Sveriges land. Ständigt telegrafen bringar nya dåd från Hälsingland.  Ur skillingtryck om Delsboligan, runt sekelskiftet 1900. Mossbo-morden: Familjen Petterssons i  Alfta fotograferade efter att de mördat länsman Gavell och fjärdingsman Norén 1892.   Brottslighet finns överallt, men vi samlar nu särskilt in berättelser om historiska brott, tingsplatser och häkten i Hälsingland.   Många har kännedom om brottslingar från Hälsingland, liksom också kan ha släktskap med dem. De vill få mer vetskap om sina anors brott och vedermödor - många vars liv levdes i marginalen. Vilka berättelser har levt kvar, trots tidigare generationers tystnad? Är du släkt med t ex Kniven i Delsbo, Pila-Britta i Offerberg, Åkerberg, Spännar-Lasse eller någon som föll offer för ett grovt brott? Har Du berättelser om äldre brott och andra illdåd som det inte talats så mycket om, eller känner till ett gammalt häkte eller en arrest vid en gästgivargård? Vi vill doku