Skuggsidor - Berättelser från marginalen i Hälsingland

Efter vår efterlysning av berättelser från Hälsinglands skuggsidor har vi fått in en helt fantastiskt fin och gripande berättelse från Carina Arvidsson, barnbarnsbarn till Nils Fredrik Åkerberg. Hon berättar här med egna ord.   Alla visste att Signe var adopterad från Hälsingland men ingen visste varför. Hon hade kommit till bygden som femåring och gift sig som 19-åring. Hon och Oskar fick 17 barn och hon var känd i hela Skattkärr för sin vänlighet och generositet. Ingen anade hur Signes första år i livet varit. Det skulle gå över 40 år efter hennes död innan vi lärde känna hennes bakgrund. År 2014 var vi några kusiner som släktforskade lite grann och efter att ha fått fram Signes biologiska föräldrar var det någon som Googlade på pappans namn Nils Fredrik Åkerberg och fick fram att det gjorts en bok om honom och att han varit dömd för dubbelmord. Hon som skrivit boken är en avlägsen släkting som heter Louise Sjöbäck. Hon hade, till skillnad mot oss, hört om sin släkting Nils Fredri

Strax norr om Alfta längs "Stora Hälsingegårdars väg" ligger byn Långhed som har två Hälsingegårdar, Pallars och Jon-Lars, med på UNESCO:s världsarvslista. Långt många fler praktfulla gårdar finns i byn och de skapar tillsammans ett unikt och viktigt kulturarv. I Långhed pågår nu ett kulturarvsprojekt, i regi av Långheds bygdegårdsförening, som bland mycket annat syftar till att skapa promenadstråk med stopp på flera ställen där skyltar ska informera om platsen, personer och intressanta händelser. QR-koder ska där också kunna leda till ljudberättelser och filmer. Projektledaren heter Lennart Holm och han välkomnade mig upp till Långhed, dit jag var i onsdags den 8 juni. Långheds bygdegårdsförening driver sin verksamhet i det gamla Godtemplarhuset Fortunatas som stod färdigbyggt 1903. Här kan man äta en mycket god sopplunch som serveras med nybakt bröd från de egna bakugnarna hela sommaren på onsdagar och lördagar 11-14.  Lennart Holm har bett mig att leta efter berättelser fr

Den 17 mars 1893, strax före kl 8 på morgonen, togs Per Johan Pettersson ut från sin cell på fängelset i Gävle för sista gången. Han leddes ner för fängelsets trappa och sedan ut på bakgården där inbjudna gäster och Anders Gustav Dalman stod och väntade på honom. Dalman var Skarprättare och hade fått uppdraget att ända Per Johans liv genom att halshugga honom.  Upprinnelsen till denna avrättning var att Per Johan Pettersson ett år tidigare tubbat sina två yngre bröder att skjuta två poliser till döds, vilka kommit för att sätta stopp på deras lönnkrögeri i Mossbo utanför Alfta i Hälsingland. Per Johan Pettersson fotograferad med sina två bröder och sin far efter dådet. Mycket finns skrivet om detta fall, så jag vill här fokusera på de små detaljerna i den fångrulla där Per Johan finns inskriven.  När Per Johan häktades den 4 maj 1892 fick han lämna ifrån sig sina personliga tillhörigheter, vilka här står listade. 1 par byxor, en halsduk, ett par hängslen, kalsonger och en krycka är någ

  -Min farfars farfars bror försvann spårlöst 1882 och hittades mördad först 1887. Emma Hedberg Sehlberg. Detta hade Emma hittat i sin släktforskning och hon började nysta i denna mordhistoria, men hörde av sig till oss och frågade om vi kunde få fram mer om fallet. Mannen hon ville veta mer om var skräddarlärlingen Per Hedberg, född i Alfta 1845. Han hade vuxit upp under fattiga omständigheter och kommit i klammeri med rättvisan flera gånger. Förutom att spåra honom i fångrullorna för både Hudiksvalls kronohäkte och länsfängelset i Gävle, hittade jag också ett fotografi på honom taget vid frigivningen från Långholmen 1879, där han suttit två år och tre månader för 2:a resan stöld.   Per Hedberg fotograferad inför frigivningen 1879. ArkivDigital: Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIIa:4 (1879) Bild: 560 Orsaken till detta straff var att han och svågern Lars Persson begått en bankstöld i Arbrå i oktober 1876, där de burit med sig en kassakista och sedan släpat ner till älv

  -Det enda jag vet om släkten är att min morfar är från Los i Hälsingland.  Anton Nilsson Under 2020 arbetade Anton hos oss på museet med historisk forskning och som värd i utställningarna. Jag pratade vid något tillfälle med honom om hur spännande det är med släktforskning, vilket han också tänkt att han skulle börja med. Men det hade inte riktigt funnits tid för det. Jag erbjöd mig då att börja söka lite på hans anor, och det blev Los som blev starten på en spännande resa in i ett för honom helt okänt öde för delar av hans släkt. Jag fick namnet Ellen Maria Olsson, född Engström, på hans morfars mor och han berättade att hon skulle ha dött när hans morfar var mycket liten och att han därför hamnade som fosterbarn i en familj i Gästrikland. Jag hittade henne ganska snabbt i dödboken för 1939, som finns digitaliserad på både Riksarkivet och Arkiv Digital. Men dödsorsaken blev lite överraskande, då det stod att hon blivit innebränd vid en eldsvåda. Dessvärre stod det två namn till i