Släkthemligheten i Los

 -Det enda jag vet om släkten är att min morfar är från Los i Hälsingland. Anton Nilsson

Under 2020 arbetade Anton hos oss på museet med historisk forskning och som värd i utställningarna. Jag pratade vid något tillfälle med honom om hur spännande det är med släktforskning, vilket han också tänkt att han skulle börja med. Men det hade inte riktigt funnits tid för det. Jag erbjöd mig då att börja söka lite på hans anor, och det blev Los som blev starten på en spännande resa in i ett för honom helt okänt öde för delar av hans släkt.

Jag fick namnet Ellen Maria Olsson, född Engström, på hans morfars mor och han berättade att hon skulle ha dött när hans morfar var mycket liten och att han därför hamnade som fosterbarn i en familj i Gästrikland. Jag hittade henne ganska snabbt i dödboken för 1939, som finns digitaliserad på både Riksarkivet och Arkiv Digital. Men dödsorsaken blev lite överraskande, då det stod att hon blivit innebränd vid en eldsvåda. Dessvärre stod det två namn till i dödboken på personer som omkommit av samma orsak. Det var hennes mor och den äldsta sonen. Vilken tragedi.

Dödboken i Los 1939, Arkiv Digital. (Abonnemang krävs.)

I husförhörslängden för samma tid kunde jag sen utläsa att det i det avlägset belägna hemmet i Hornberg utanför Los också fanns en make och ytterligare tre barn. Hur hade de klarat sig från eldsvådan? Jag tänkte då att en googling på ”Los + eldsvåda” borde kunna visa vad som hände. Och där hittade jag snabbt en artikel på Dellenportalen som beskrev denna händelse, som kom att bli väldigt chockartad vid genomläsning. Att berätta detta för Anton var en mycket märklig upplevelse. Det visade sig att hans morfars far Rudolf Olsson mördat både sin hustru, sin svärmor och hustruns son som var född innan de träffades och gifte sig. Morden hade han försökt dölja genom att tända eld på huset, lägligt nog på valborgsmässoafton, då knappast någon reagerar på att det brinner på andra sidan skogen.

Att Antons morfar och hans tre andra syskon klarade sig berodde på att de just då inte fanns hemma. Men att det var just mord, var det ingen som först misstänkte. De omkomna begravdes i tron att det var en olycka, men Rudolfs märkliga beteende tiden efter, gjorde att misstankar växtes från allt fler om att det inte stod rätt till. En blodig yxa och en trasig lösgom, som tillhört Ellen Maria, hittades sen ute på en myr. En ny polisutredning startades och kistorna grävdes upp på kyrkogården och en utförligare obduktion gjordes direkt på platsen. När bevisen var så starka, så gav Rudolf upp och erkände sitt brott. 

Rudolf Olsson i fångrullan på Långholmen 1939, Arkiv Digital.

Rudolf fördes till Långholmen och där gjordes en sinnesundersökning på honom, som visade att han inte varit vid sina sinnens fulla bruk vid dådet. Han överfördes till S:t Sigfrids sinnessjukhus i Växjö och sen vidare till Sidsjön utanför Sundsvall. Där avled han av en blodpropp nästan på dagen 10 år efter morden, den 27 april 1949. 

Antons morfar var så liten och har inga egna minnen om den hemska händelsen och har heller inte velat pratat om det. Antons familj har fått bearbeta detta svåra, men nyfikenheten är dock stor om att få veta mera. Den som har vetskap eller fått höra något om detta drama, får mer än gärna höra av sig till mig eller kommentera här nedan.