Skuggsidor - Berättelser från marginalen i Hälsingland

Unga män, medelålders män, gamla män, förslagna, förföriska och försupna män. Jag hittar dem i de historiska arkiven och de tar stor plats oavsett klass, etnicitet och social tillhörighet. Så stor plats att de skymmer bilden av kvinnorna som finns där också. Då jag forskar på brott och straff så är det männen som det blir fokus på, då det är de som begår merparten av alla brott.  I det senaste blogginlägget om familjen Hedströms i byn Långhed i Alfta, där jag hittade en notering av prästen i husförhörslängden om att det rådde "oenighet mellan makarna och otillbörlig behandling av barnen" så går det inte att göra någon vidare tolkning av det. Vad var de oeniga om? Bråkade de båda två med barnen, slog de dem, var de båda alkoholiserade och köpte brännvin för de få slantar som kom in? Fick barnen någon kärleksfull fostran överhuvudtaget? Arkiven tiger.  Men allt för ofta ser man att kvinnorna och barnen blir oerhört lidande av de handlingar männen begår. I både kyrkböcker och få

"Svarta får" är i detta sammanhang en person som avviker från normen och med bristande moral och/eller tanke på konsekvenser för sig själv och andra begår mer eller mindre grova brott. Om en sådan ska jag nu berätta.   I oktober 2021 ringde jag in till Radio Gävleborg och deras program "Sök och finn", där människor efterlyser föremål som kan vara svåra att hitta i andra forum. Jag tänkte, att en efterlysning av historiska brott som det talats om inom släkten skulle vara ett udda "föremål" att söka efter.   En av dem som hörsammade min efterlysning var Annika Engström i Bollnäs. Hon berättade för mig att hon mindes att hennes farmor ogillade att hennes make, dvs Annikas farfar, umgicks med sin morbror Leonard Gavell, som figurerade i kretsarna runt Nils Fredrik Åkerberg och den så kallade Hälsingeligan. Leonards farfar hette också Leonard och Annika berättade att han hade hittats övergiven som helt nyfödd i Stockholm 1780 och då placerats på Allmänna Barnhu

Det är inte bara arkiven med bevarad fakta som kan hjälpa oss att skapa en berättelse om människor i det förgångna. Museernas föremålssamlingar är viktiga artefakter som, bland mycket annat, kan öka förståelsen för hur man tidigare tänkt och gjort för att lösa vardagslivet så praktiskt som möjligt. Vårt fokus på Sveriges Fängelsemuseum är att bevara föremål från brottens och straffens historia och sedan, som ett exempel, använda dem i våra utställningar för att levandegöra det förgångna.   Många som kommer till oss uppfattar att allt vi har i samlingarna är det som syns. Men så är det långt ifrån. I verkligheten är det bara några få procent som är utställda just nu i våra basutställningar. De som inte visas just nu, kan komma att visas om några år eller rent av om hundra år. För det är vårt ansvar att förvalta och förvara dem, så att de bevaras så länge det bara är möjligt.   Föremålen används också för forskning. Många släktforskare som hittar en anmoder eller anfader som dömts för et

  -Min farfars farfars bror försvann spårlöst 1882 och hittades mördad först 1887. Emma Hedberg Sehlberg. Detta hade Emma hittat i sin släktforskning och hon började nysta i denna mordhistoria, men hörde av sig till oss och frågade om vi kunde få fram mer om fallet. Mannen hon ville veta mer om var skräddarlärlingen Per Hedberg, född i Alfta 1845. Han hade vuxit upp under fattiga omständigheter och kommit i klammeri med rättvisan flera gånger. Förutom att spåra honom i fångrullorna för både Hudiksvalls kronohäkte och länsfängelset i Gävle, hittade jag också ett fotografi på honom taget vid frigivningen från Långholmen 1879, där han suttit två år och tre månader för 2:a resan stöld.   Per Hedberg fotograferad inför frigivningen 1879. ArkivDigital: Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIIa:4 (1879) Bild: 560 Orsaken till detta straff var att han och svågern Lars Persson begått en bankstöld i Arbrå i oktober 1876, där de burit med sig en kassakista och sedan släpat ner till älv

Den avskedade soldaten Erik Wikberg i Flästa, Arbrå socken är gift med Barbro Ersdotter och de har fem barn tillsammans. Johan född 1759, Brita 1761, Salomon 1764, Sven 1766 och Anna 1769. Alla utom Brita flyttar från hemmet när de vuxit upp. Brita arbetar dock enligt en husförhörslängd som piga i Norränge 1779–1780. Under omständigheter hittar jag där en oläslig notering som jag fått hjälp med att tyda av Kerstin Alm på ”Föreningen Släkt och bygd” i Bollnäs. Det står troligtvis ”Orålig varnad” Brita har blivit gravid och föder en oäkta son den 4 juni 1791. Han får namnet Johan och döps dagen efter. Som moder är hon är i födelseboken då noterad som boende i Niarne 2–4 med sina föräldrar. Men det är något som inte stämmer, då både Brita och fadern Erik den 1 juli 1791 skrivs in i fångrullan på Gävleborgs länshäkte. I den står att det handlar om ”Enskilt hor med sin dotter”. Misstankar måste då finnas att Erik är far till sitt eget barnbarn. De har vid det urtima tinget i Järvsö den 2