Skuggsidor - Berättelser från marginalen i Hälsingland

Bertil Sundin i Gnarp bad mig titta lite närmare på ett man som var spårlöst försvunnen i arkiven. Sådana fall tar jag gärna på mig, allra helst om det visar sig vara en person som jag kan söka efter i de snåriga fängelsearkiven...   Han hette Eric Nilsson och var en ung man som 1808 flyttade till Gnarp från Järna i Dalarna, där han 1790 föddes som enda barnet till Nils Ersson och Karin Nilsdotter. Modern dog 1807 av "vattusot och moderpassion". Vattusot var då en benämning på sjuklig vätskeansamling i kroppen och moderpassion var en omskrivning för hysteri, vilket den dåtida läkarvetenskapen tolkade som ett sjukdomstillstånd orsakat i livmodern vid utebliven graviditet. (Sic)   Moderns död var troligtvis orsaken till att han lämnade föräldrahemmet. Eric fick arbete som dräng i Ängby. Men bara två år senare, 1810, döms han för tjuvnad och i husförhörslängden står noterat att han dömdes till 13 par spö. Trots detta stigma, som dömd brottsling, hittar han kärleken i Sigrid Nil

Eric Wiberg I lördags den 2 april var jag till Blå gården i Gnarp och berättade om vårt projekt Skuggsidor på Sveriges Fängelsemuseum. Ett trettiotal personer hade slutit upp och det kom många intressanta frågor och hel del spännande berättelser om brottslingar som hittats i deras släktforskning. Hela projektet syftar ju till att inspirera människor att söka sina anor och forska på sin egen historia, vilket gjorde besöket så roligt.  De allra flesta fall som jag forskar på handlar just om dömda brottslingar, mycket sällan om de människor som drabbas av gärningarna. Men i lördags fick jag från Per Ingemar Sving en sådan berättelse. Hans farfars farfar Hans Andersson, bonde i Fagernäs, Hassela, mördades 1867. Berättelsen lät så bekant och jag kände igen detaljerna kring mordet, men kunde inte minnas varför jag kände till fallet. Men kom då på att fallet är omskrivet av Historier i Hälsingland på nätet och i deras bok "Mytomspunna platser i Hälsingland" som gavs ut 2021. Här går

Efter mitt besök hos Västra Hälsinglands forskarförening i mars, fick jag en förfrågan från Ann-Marie Bergström Gunsth, som i många år sökt efter en försvunnen ana. Han hette Olof Olsson Bork och var husman i Stocksbo, Färila. I en husförhörslängd för 1827-1832 står att han för 2:a resan stöld dömts till fästning. Domen bör ha fallit tidigast hösten 1824 eller under våren 1825, då han inte varit med på några husförhör sedan dess. Men var hamnade han och för hur lång tid? Det blev en uppgift för mig att försöka lösa.  Förstorad detalj ur husförhörslängden.  Jag började med att söka efter honom i Justitiekanslerns bevarade fånglistor för både länshäktet i Gävle och det i Sundsvall, men där finns han inte noterad.* Troligtvis har han inte hållits häktad under den tid rättegångarna pågått. Alternativt har han varit placerad i ett häradshäkte, men därifrån finns inga förteckningar bevarade. Då häradsrättens domböcker ännu inte är digitaliserade för dessa år, så återstod att leta efter honom

Det är inte bara arkiven med bevarad fakta som kan hjälpa oss att skapa en berättelse om människor i det förgångna. Museernas föremålssamlingar är viktiga artefakter som, bland mycket annat, kan öka förståelsen för hur man tidigare tänkt och gjort för att lösa vardagslivet så praktiskt som möjligt. Vårt fokus på Sveriges Fängelsemuseum är att bevara föremål från brottens och straffens historia och sedan, som ett exempel, använda dem i våra utställningar för att levandegöra det förgångna.   Många som kommer till oss uppfattar att allt vi har i samlingarna är det som syns. Men så är det långt ifrån. I verkligheten är det bara några få procent som är utställda just nu i våra basutställningar. De som inte visas just nu, kan komma att visas om några år eller rent av om hundra år. För det är vårt ansvar att förvalta och förvara dem, så att de bevaras så länge det bara är möjligt.   Föremålen används också för forskning. Många släktforskare som hittar en anmoder eller anfader som dömts för et

Den avskedade soldaten Erik Wikberg i Flästa, Arbrå socken är gift med Barbro Ersdotter och de har fem barn tillsammans. Johan född 1759, Brita 1761, Salomon 1764, Sven 1766 och Anna 1769. Alla utom Brita flyttar från hemmet när de vuxit upp. Brita arbetar dock enligt en husförhörslängd som piga i Norränge 1779–1780. Under omständigheter hittar jag där en oläslig notering som jag fått hjälp med att tyda av Kerstin Alm på ”Föreningen Släkt och bygd” i Bollnäs. Det står troligtvis ”Orålig varnad” Brita har blivit gravid och föder en oäkta son den 4 juni 1791. Han får namnet Johan och döps dagen efter. Som moder är hon är i födelseboken då noterad som boende i Niarne 2–4 med sina föräldrar. Men det är något som inte stämmer, då både Brita och fadern Erik den 1 juli 1791 skrivs in i fångrullan på Gävleborgs länshäkte. I den står att det handlar om ”Enskilt hor med sin dotter”. Misstankar måste då finnas att Erik är far till sitt eget barnbarn. De har vid det urtima tinget i Järvsö den 2