Eric Nilsson i Hälsingtuna - Spösliten och satt på fästning

Bertil Sundin i Gnarp bad mig titta lite närmare på ett man som var spårlöst försvunnen i arkiven. Sådana fall tar jag gärna på mig, allra helst om det visar sig vara en person som jag kan söka efter i de snåriga fängelsearkiven...  

Han hette Eric Nilsson och var en ung man som 1808 flyttade till Gnarp från Järna i Dalarna, där han 1790 föddes som enda barnet till Nils Ersson och Karin Nilsdotter. Modern dog 1807 av "vattusot och moderpassion". Vattusot var då en benämning på sjuklig vätskeansamling i kroppen och moderpassion var en omskrivning för hysteri, vilket den dåtida läkarvetenskapen tolkade som ett sjukdomstillstånd orsakat i livmodern vid utebliven graviditet. (Sic)  

Moderns död var troligtvis orsaken till att han lämnade föräldrahemmet. Eric fick arbete som dräng i Ängby. Men bara två år senare, 1810, döms han för tjuvnad och i husförhörslängden står noterat att han dömdes till 13 par spö. Trots detta stigma, som dömd brottsling, hittar han kärleken i Sigrid Nilsdotter och de gifter sig 1814 och blir torpare. Äktenskapet förblir barnlöst och Sigrid dör 1823 vid 40 års ålder av inflammatorisk feber. Eric Nilsson stannar kvar i fyra år, men flyttar sen vidare till Hälsingtuna där han får arbete som dräng hos självaste Landsfiskalen och vice Häradshövdingen Olof Bollin. Möjligen såg han mellan fingrarna att Erik var tidigare straffad. Man kan fela, men sen bättra sig. Dessvärre hade Eric inte lärt sin läxa, då vi i husförhörslängden kan läsa att han året efter döms för en stöld och straffas med hela 40 par spö, vilket var ett maximumstraff och sedan 2 år på fästning. 

Landskrona fästning

Han sändes till Landskrona fästning, Citadellet också kallat, och dit det var väldigt många mil. På vägen blev det många stopp och han inkvarterades då på varje länsfängelse som passerades. Det var landshövdingen och dess landskansli som ansvarade för fångtransporterna och de tog bara kostnaderna för det egna länet. Så första stopp blev i Gävle, där vi hittar honom inskriven i fångrullan den 2 november 1828. Här i det eländiga och trånga gamla slottshäktet får han vänta ända till den 14 november innan transporten med häst och vagn gick vidare till Uppsala slott, där det länets fängelse var inrymt. 

"2 nov. Ankom Drängen Eric Nilsson förpassad af Expeditionsfogden Pehr Schyttner för att vidare försändas till Landskrona fästning. Den 14 november 1828 afsändes Eric Nilsson till Uppsala". 

Först på julafton kommer han fram till Landskrona och skrivs då in i fångrullan. Trots att den nyligen inrättade "Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket" året innan beslutat att endast livstidsdömda skulle placeras på Citadellet, skickades ändå dem med kortare strafftider dit. Inte så märkligt egentligen, då man kan se att befolkningstillväxten och de allt svårare förutsättningarna för de egendomslösa att överleva på landsbygden blev helt övermäktigt för landets myndigheter. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med platser. Det är först på 1840-talet som det beslutas att det ska byggas cellfängelser som var tänkta att ersätta de gamla fästningarna - vilket skedde succesivt först under 1800-talets andra hälft.

"Dec 24 Eric Nilsson, Stöld, Sanna Härads Tings Rätt. 2 år"

Hur många fästningsfångar som hölls inlåsta på Citadellet under dessa år är svårt att veta, då det saknas statistik. Men minst ett hundratal bör det ha varit. De var inträngda i trånga logement med bristfällig ventilation och stor misär. Sjukdomar spreds och dödligheten var hög. Jag har studerat dödböckerna för flera fästningar och kan konstatera att det också förekom självmord bland de fångar som visste att de aldrig skulle kunna komma därifrån. De kastade sig utför de höga stenmurarna eller dränkte sig i vallgravarna. 

Eric Nilsson försökte kanske ändå hålla modet uppe, med sina två år. Men det gick inte att hitta honom i rullorna efter inskrivningen, då material är bristfälligt bevarat. Han var spårlöst försvunnen. Men efter mycket letande fram och tillbaka i arkiven så fann jag honom noterad i en fånglista år 1830. Jag visste att han borde ha släppts den 24 december det året, med tanke på att det då på dagen gått exakt 2 år. Men så blev det inte. Han dog samma dag han skulle friges.  

Till höger i fånglistan, med blå markering, går det på hans rad att se "Död den 25 dennes". Jag gick då vidare till Landskrona slottsförsamlings dödbok för att se om det stämde. Mycket riktigt, där fanns han också inskriven. Men då avliden med datumet 24 december. 

"December den 24:e. Arbetsfången Erik Nilsson 39 år gammal af Tvinsot - jordfäst den 28:e och affördes till Lund."

Han dog av tvinsot, vilket var en odefinierbar sjukdom som enbart förklarade att personen dött av kraftig avmagring. Den bakomliggande orsaken till det får vi aldrig veta. Men jag reagerade på att han och många av de andra döda fångarna avfördes till Lund. Men det betydde att de aldrig begravdes, utan sändes till "Anatomiesalen" vid Lunds universitet, där de obducerades av läkarstudenter som gjorde anatomiska studier på dem. Vilka av fångarna som sen begravdes eller att deras kranier och skelett lades i kartonger för framtida studier går inte att veta.  

2015 var jag och Desiree Kjellberg för museets räkning ner på ett möte med Statens Fastighetsverk på Citadellet och efter mötet gick vi och satte oss på en soffa, placerad uppe på en av befästningsvallarna. Det är därifrån en vidunderlig utsikt ut över sundet och med både Danmark och Ven i fjärran. Känslan av att vara nära kontinenten var högst påtaglig och vi njöt av allt det vackra och de varma vindarna. Men tankarna trängde sig på om alla dem som suttit inspärrade och som utsiktslöst måste ha haft drömmar om ett framtida drägligare och friare liv. 

Eric Nilsson var en av alla dessa människor som det inte gick bra för. Men genom att synliggöra honom här har han förhoppningsvis inte levt alldeles förgäves. Jag hittade honom också i Sveriges Dödbok 8.0 med felaktigt födelseår och utan några noteringar om var han var född eller var han hade dött. Det är nu rättat.