Skuggsidor - Berättelser från marginalen i Hälsingland

Unga män, medelålders män, gamla män, förslagna, förföriska och försupna män. Jag hittar dem i de historiska arkiven och de tar stor plats oavsett klass, etnicitet och social tillhörighet. Så stor plats att de skymmer bilden av kvinnorna som finns där också. Då jag forskar på brott och straff så är det männen som det blir fokus på, då det är de som begår merparten av alla brott.  I det senaste blogginlägget om familjen Hedströms i byn Långhed i Alfta, där jag hittade en notering av prästen i husförhörslängden om att det rådde "oenighet mellan makarna och otillbörlig behandling av barnen" så går det inte att göra någon vidare tolkning av det. Vad var de oeniga om? Bråkade de båda två med barnen, slog de dem, var de båda alkoholiserade och köpte brännvin för de få slantar som kom in? Fick barnen någon kärleksfull fostran överhuvudtaget? Arkiven tiger.  Men allt för ofta ser man att kvinnorna och barnen blir oerhört lidande av de handlingar männen begår. I både kyrkböcker och få

Har du som släkt-eller bygdeforskare i Hälsingland en del outredda spår i kyrkböckerna på människor som begått brott? Vet du inte hur du ska gå vidare? Jag finns tillgänglig under våren och reser gärna upp till er som är verksamma i till exempel en hembygdsförening och håller ett föredrag.  Passa på, då vårt projekt Skuggsidor delfinansieras av Region Gävleborg och därför är helt kostnadsfritt för föreningar.  Under föredraget berättar jag om straffen och brottens historia, utifrån ett hälsingeperspektiv och med exempel från just er bygd. Många av de dömda har suttit häktade eller dömda i något av våra två länsfängelser i Gävle. De kan sedan ha förflyttats till en fästning, ett tukthus eller en korrektionsinrättning om det inte var så att de sändes tillbaka till den socken där brottet begåtts och där straffades med ett offentligt verkställt kropps- eller skamstraff.  Fotografi taget från kyrktornet över södra delarna av Gävle efter stadsbranden 1869. Mellan slottet till vänster och län

Det är inte bara arkiven med bevarad fakta som kan hjälpa oss att skapa en berättelse om människor i det förgångna. Museernas föremålssamlingar är viktiga artefakter som, bland mycket annat, kan öka förståelsen för hur man tidigare tänkt och gjort för att lösa vardagslivet så praktiskt som möjligt. Vårt fokus på Sveriges Fängelsemuseum är att bevara föremål från brottens och straffens historia och sedan, som ett exempel, använda dem i våra utställningar för att levandegöra det förgångna.   Många som kommer till oss uppfattar att allt vi har i samlingarna är det som syns. Men så är det långt ifrån. I verkligheten är det bara några få procent som är utställda just nu i våra basutställningar. De som inte visas just nu, kan komma att visas om några år eller rent av om hundra år. För det är vårt ansvar att förvalta och förvara dem, så att de bevaras så länge det bara är möjligt.   Föremålen används också för forskning. Många släktforskare som hittar en anmoder eller anfader som dömts för et

Den avskedade soldaten Erik Wikberg i Flästa, Arbrå socken är gift med Barbro Ersdotter och de har fem barn tillsammans. Johan född 1759, Brita 1761, Salomon 1764, Sven 1766 och Anna 1769. Alla utom Brita flyttar från hemmet när de vuxit upp. Brita arbetar dock enligt en husförhörslängd som piga i Norränge 1779–1780. Under omständigheter hittar jag där en oläslig notering som jag fått hjälp med att tyda av Kerstin Alm på ”Föreningen Släkt och bygd” i Bollnäs. Det står troligtvis ”Orålig varnad” Brita har blivit gravid och föder en oäkta son den 4 juni 1791. Han får namnet Johan och döps dagen efter. Som moder är hon är i födelseboken då noterad som boende i Niarne 2–4 med sina föräldrar. Men det är något som inte stämmer, då både Brita och fadern Erik den 1 juli 1791 skrivs in i fångrullan på Gävleborgs länshäkte. I den står att det handlar om ”Enskilt hor med sin dotter”. Misstankar måste då finnas att Erik är far till sitt eget barnbarn. De har vid det urtima tinget i Järvsö den 2