De osynliggjorda kvinnorna

Unga män, medelålders män, gamla män, förslagna, förföriska och försupna män. Jag hittar dem i de historiska arkiven och de tar stor plats oavsett klass, etnicitet och social tillhörighet. Så stor plats att de skymmer bilden av kvinnorna som finns där också. Då jag forskar på brott och straff så är det männen som det blir fokus på, då det är de som begår merparten av alla brott. 

I det senaste blogginlägget om familjen Hedströms i byn Långhed i Alfta, där jag hittade en notering av prästen i husförhörslängden om att det rådde "oenighet mellan makarna och otillbörlig behandling av barnen" så går det inte att göra någon vidare tolkning av det. Vad var de oeniga om? Bråkade de båda två med barnen, slog de dem, var de båda alkoholiserade och köpte brännvin för de få slantar som kom in? Fick barnen någon kärleksfull fostran överhuvudtaget? Arkiven tiger. 

Men allt för ofta ser man att kvinnorna och barnen blir oerhört lidande av de handlingar männen begår. I både kyrkböcker och fångrullor hittar jag dock kvinnor dömda för stölder, eller att de gömt tjuvgods. De flesta av dem är gifta, men under mycket fattiga omständigheter. Ofta var de soldathustrur. Det brott kvinnor  historiskt begick vid sidan om stöld pga nöd var barnamord. Det var vanligtvis de ogifta kvinnorna som valde att begå dessa fasansfulla mord. Kan man tolka dem som galna, hårdhjärtade och kallsinniga mörderskor? Eller går det att se hur dessa kvinnors strukturella underordning i ett patriarkalt samhälle också gjorde dem till brottsoffer, då det inte fanns så många andra utvägar att välja på vid en graviditet. Barn skulle födas inom äktenskapet, annars blev de "oäkta" och modern som i "lättja" släppt en man nära sig, blev ett stigma för alla runt omkring henne. Det är inte utan att man stundtals blir rasande över hur det varit och många gånger fortfarande är för kvinnor både här i Sverige och i världen. Vi pratar om att det finns en hederskultur hos "andra", men är den verkligen utrotad i Sverige? 

Carin Olsdotter i cell 35 på Gävleborgs länsfängelse, år 1847. Inkommer höggravid och med sin "oäkta" son Petrus. Föder dottern Maria Eleonora i cellen. Döms för stöld av mat och fylleri, till böter som omvandlas till 28 dygn på vatten och bröd. Barnen tas då ifrån henne och lämnas i annans vårdnad.

Ogifta kvinnor med barn hade oerhört svårt att hitta försörjning. Var skulle barnen vara under tiden och arbetstiderna var knappast 8 tim/dag och lediga helger. Lönerna för kvinnor var dessutom satta utifrån att mannen skulle försörja dem. Inte så märkligt då att många av dem tvingades in i prostitution. Om de inte var registrerade som "lagliga horor" riskerade de att fängslas för lösdriveri och sattes då på spinnhuset på Långholmen eller i Norrköping. Senare Citadellet i Landskrona. 

På fängelset här i Gävle avrättas Per Johan Pettersson 1893, för anstiftan till dubbelt polismord. Hans båda bröder slutar sina dagar på Centralfängelset på Långholmen. Hans fader som också dömts till fängelse, återkommer till hemmet efter 1 år. Detta brott har det skrivits mycket om, men vi har aldrig nämnt Per Johans mor eller systrar som tvingades leva tillsammans med sina utåtagerande och supande bröder. De blev ensamma kvar att välkomna sin make och pappa hem igen. Hur mycket fick de inte lida? Jag har tittat på hur det gick för familjen efter avrättningen. Varför jag gjorde denna "släktforskning" på dem beror på att jag ville söka efter någon nu levande, för att höra hur man talat om "Mossbo-mördarna" i släkten.  Tre systrar och en bror fanns kvar. Två av systrarna gifte sig och fick varsin dotter. De i sin tur fick inga barn. En syster förblev ogift, och födde inga barn. Den yngsta brodern till Per Johan gifte sig också. Tre barn blev det, varav två dog unga och den tredje födde inga barn. Släkten dog med andra ord ut helt. Så historien tiger också här om kvinnorna bakom dessa män.  

Släktträd över familjen Petterssons i Mossbo, Alfta.

I fångrullorna hittar jag män som förgripit sig på sina döttrar. De blir gravida och döms för blodskam. Som kvinnor får de ett hårt, men ändå något lindrigare, straff än sina fäder. Men att sättas i häktet som nybliven mor tillsammans med sitt barn och sedan dömas till böter som omvandlades till vatten och bröd var hårt. Efter utståndet straff skulle de ställas inför hela församlingen i kyrkan och genomgå den uppenbara kyrkoplikten och ångra sina synder. 

På SVT går nu en ny historisk dokumentär om historiska brott vid namn "Skrik från förr". I första avsnittet får vi följa Sara Lund från Bjart/Gunnarsbo i Ljusdal som mördar sin svärmor med arsenik. Hon träffar sen en annan man som hon inleder ett hemligt förhållande med. Han är gift, men lovar att de ska rymma ifrån bygden bara det ordnar sig med deras äkta hälfter. Hon mördar då sin försupne make med att lägga krossat glas i hans gröt. I programmet ställer man rättmätigt frågan om det inte kunde ha varit så att hon blivit tubbad av den otrogna mannen att begå brottet? Hon blev dömd till döden, men det omvandlades till livstids fängelse. Kunglig majt. benådar henne sedan efter 25 år i fängelse, vilket sker på inrådan från Kungliga Fångvårdsstyrelsen som ansåg det som förmildrande att hon haft en svår uppväxt med en försupen far som var hotfull mot sin hustru och barn, samt att Sara bodde i Hälsingland som var laglöst land på den här tiden. Hon förstod alltså inte bättre och var präglad av de omständigheter hon vuxit upp med. 

Skrik från förr, avsnitt 1 om Sara Lund.

Ett sista exempel på osynliggjorda kvinnor och orsaker till deras brottslighet är fallet med mor och dotter Anna och Gölin Dahlman från Arbrå, som båda inkommer 1834 på slottshäktet i Gävle misstänkta för barnamord. Gölin har den 7 april 1834 fött ett barn. Men Gölins mor änkan Anna tar livet av den helt nyfödda sonen och bränner liket i en eldstad. Hon döms till döden och ska mista högra handen, halshuggas och sedan brännas på bål. Men detta lindras till 3 år på tukthus. Dottern Gölin får pga grov förseelse samma straff och de båda sänds till Norrmalms fängelse för kvinnor i Stockholm. Efter utståndet straff flyttar Gölin åter till Arbrå, men modern vågar sig inte tillbaks utan dör något senare i Lena socken i Uppland. Gölin hittar jag i husförhörslängden under 1840-talet. Hon är ogift och har fött en son 1840. Under noteringar står att hon är mindre vetande. Detta säger en hel del och jag ser än en gång en kvinna som utnyttjats. Varför modern Anna tog till en sådan drastiskt åtgärd med det tidigare barnet får kanske här också sin förklaring.

                                                                              ***