Skuggsidor - Berättelser från marginalen i Hälsingland

På lördag den 2 april kl 16, kommer jag till Blå gården i Gnarp! Då kommer jag att berätta om vårt projekt Skuggsidor, men även ge er lite tips på hur man kan leta vidare i fängelsearkiven om man hittat en ana dömd för ett brott. Jag förklarar då också hur de straffades och varför straffen var utformade som de var. Från Gnarp och Harmånger har vi inte fått in några berättelser om dömda brottslingar, förutom de få historier vi redan känner till om de människor som avrättats vid Årskogen på gränsen till Medelpad, och på avrättningsplatserna vid Stigsängarna.  Utdrag ur husförhörslängden för Johan Höglund och hans hustru Greta Danielsdotter år 1851. Han dömdes till döden för mord och hustrun till 3 år på tukthus för delaktighet.  Jag vill mer än gärna att ni som kommer till föredraget tar med er det ni har, om det så bara är små noteringar om brott i husförhörslängderna. Tillsammans kan vi nysta vidare! Har du inte möjlighet att komma den dagen, går det utmärkt att kontakta mig på telefo

Den 17 mars 1893, strax före kl 8 på morgonen, togs Per Johan Pettersson ut från sin cell på fängelset i Gävle för sista gången. Han leddes ner för fängelsets trappa och sedan ut på bakgården där inbjudna gäster och Anders Gustav Dalman stod och väntade på honom. Dalman var Skarprättare och hade fått uppdraget att ända Per Johans liv genom att halshugga honom.  Upprinnelsen till denna avrättning var att Per Johan Pettersson ett år tidigare tubbat sina två yngre bröder att skjuta två poliser till döds, vilka kommit för att sätta stopp på deras lönnkrögeri i Mossbo utanför Alfta i Hälsingland. Per Johan Pettersson fotograferad med sina två bröder och sin far efter dådet. Mycket finns skrivet om detta fall, så jag vill här fokusera på de små detaljerna i den fångrulla där Per Johan finns inskriven.  När Per Johan häktades den 4 maj 1892 fick han lämna ifrån sig sina personliga tillhörigheter, vilka här står listade. 1 par byxor, en halsduk, ett par hängslen, kalsonger och en krycka är någ

Nu när alla restriktioner är hävda och smittspridningen av covid har lugnat sig, är det äntligen dags för mig att kunna börja resa ut i Hälsingland och hålla föredrag om projektet med Skuggsidor.  På lördag den 12 mars kl 13 besöker jag Västra Hälsinglands forskarförening i Ljusdal, och kommer då att berätta om Sveriges Fängelsemuseum och bakgrunden till att vi nu efterlyser minnen och berättelser om historiska brott. Tillsammans med alla släktforskare vill vi med detta projekt skapa en djupare kännedom om vår historia, då också brott, straff, elände och misär måste belysas för att kunskapen och förståelsen för vårt gemensamma kulturarv ska kunna bevaras för framtiden.  Hoppas vi träffas i Ljusdal! 

Anki Gagge, som släktforskar, hittade några avlägsna släktingar i Skästra utanför Järvsö som 1838 misstänktes för brott och därför sändes till häktet i Gävle. Det var hennes morfars morfars farbror Jöns Olofsson och hans hustru Margta Andersdotter som ansågs varit delaktiga i ett giftmord av soldaten Pehr Schön från Sillerbo i Ljusdal. Hans hustru Greta Lisa Sundell var den huvudmisstänkte och sattes också på slottshäktet. De tre sändes flera gånger fram och tillbaks till häradsrätten i Ljusdal. Där dömdes Sundell i juli 1838 till döden, och att först mista höger hand, sedan halshuggas och efter det brännas på bål.  Fångrullan i Gävle över Greta Lisa Sundell i juli 1838 Hårdare straff skulle alltid underställas Hovrätten och de tog upp fallet i oktober samma år, men det dröjde ända till 27 december innan deras utslag ankom till slottshäktet. För Greta Lisa Sundell var det dock försent, då hon redan den 9 december dött på slottshäktet. Tyvärr får vi aldrig veta orsaken, då det inte note

Det är inte bara arkiven med bevarad fakta som kan hjälpa oss att skapa en berättelse om människor i det förgångna. Museernas föremålssamlingar är viktiga artefakter som, bland mycket annat, kan öka förståelsen för hur man tidigare tänkt och gjort för att lösa vardagslivet så praktiskt som möjligt. Vårt fokus på Sveriges Fängelsemuseum är att bevara föremål från brottens och straffens historia och sedan, som ett exempel, använda dem i våra utställningar för att levandegöra det förgångna.   Många som kommer till oss uppfattar att allt vi har i samlingarna är det som syns. Men så är det långt ifrån. I verkligheten är det bara några få procent som är utställda just nu i våra basutställningar. De som inte visas just nu, kan komma att visas om några år eller rent av om hundra år. För det är vårt ansvar att förvalta och förvara dem, så att de bevaras så länge det bara är möjligt.   Föremålen används också för forskning. Många släktforskare som hittar en anmoder eller anfader som dömts för et

  -Min farfars farfars bror försvann spårlöst 1882 och hittades mördad först 1887. Emma Hedberg Sehlberg. Detta hade Emma hittat i sin släktforskning och hon började nysta i denna mordhistoria, men hörde av sig till oss och frågade om vi kunde få fram mer om fallet. Mannen hon ville veta mer om var skräddarlärlingen Per Hedberg, född i Alfta 1845. Han hade vuxit upp under fattiga omständigheter och kommit i klammeri med rättvisan flera gånger. Förutom att spåra honom i fångrullorna för både Hudiksvalls kronohäkte och länsfängelset i Gävle, hittade jag också ett fotografi på honom taget vid frigivningen från Långholmen 1879, där han suttit två år och tre månader för 2:a resan stöld.   Per Hedberg fotograferad inför frigivningen 1879. ArkivDigital: Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIIa:4 (1879) Bild: 560 Orsaken till detta straff var att han och svågern Lars Persson begått en bankstöld i Arbrå i oktober 1876, där de burit med sig en kassakista och sedan släpat ner till älv

  -Det enda jag vet om släkten är att min morfar är från Los i Hälsingland.  Anton Nilsson Under 2020 arbetade Anton hos oss på museet med historisk forskning och som värd i utställningarna. Jag pratade vid något tillfälle med honom om hur spännande det är med släktforskning, vilket han också tänkt att han skulle börja med. Men det hade inte riktigt funnits tid för det. Jag erbjöd mig då att börja söka lite på hans anor, och det blev Los som blev starten på en spännande resa in i ett för honom helt okänt öde för delar av hans släkt. Jag fick namnet Ellen Maria Olsson, född Engström, på hans morfars mor och han berättade att hon skulle ha dött när hans morfar var mycket liten och att han därför hamnade som fosterbarn i en familj i Gästrikland. Jag hittade henne ganska snabbt i dödboken för 1939, som finns digitaliserad på både Riksarkivet och Arkiv Digital. Men dödsorsaken blev lite överraskande, då det stod att hon blivit innebränd vid en eldsvåda. Dessvärre stod det två namn till i